Work or shirk?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Jag har studerat på min fritid sedan 2011. Mitt huvudämne är nationalekonomi. Liksom i mitt arbete är det svenska bidragssystemet – i synnerhet socialbidragen – mitt specialintresse. Min masteruppsats simulerar hur ansträngande aktiveringen upplevs jämfört med arbete, bedömer hur en dubblad jobbstimulans (som regeringen föreslagit) påverkar sysselsättningen och beräknar den optimala ansträngningen i aktiveringen. Den svenska titeln är “Piska eller morot?”.

Thomas Giebe, docent vid ekonomihögskolan på Linnéuniversitetet, var min handledare.


Sammanfattning (sv)

Allt fler arbetslösa försörjer sig på ekonomiskt bistånd istället för de statliga arbetslöshetsersättningarna. Ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd är inte utformat med drivkrafter för arbete i beaktande. Exempelvis får den som tar emot bidraget inget utbyte av att börja arbeta förrän arbetsinkomsten överstiger försörjningsstödsnormen. För ett hushåll med två vuxna och fyra barn innebär det ca 30 000 SEK efter skatt. Finns det dessutom inga aktivitetskrav förlorar hushållet samtidigt fritid av att börja arbeta.

Jobbstimulansen infördes för att få drivkrafter för arbete i försörjningsstödet. Det innebär att den som haft ekonomiskt bistånd i sex månader och börjar arbeta får behålla 25 procent av nettoinkomsten, istället för att bidraget minskar krona för krona när löneinkomsten ökar.

Under antagandet om heltidsaktivering för försörjningsstödsmottagare är den tillgängliga fritiden lika för den som arbetar och för den som är arbetslös, därmed är den rörliga kostnaden av att arbeta lika. Eftersom försörjningsstödet kompenserar för eventuella kostnader som uppstår för den som börjar jobba, såsom förskoleavgift eller pendlingskostnader, påverkas inte disponibelinkomsten av fasta kostnader för att arbeta heller.

Försörjningsstödsmottagare med jobbstimulans och heltidsaktivering kan således tjäna mer pengar och därmed öka sin nytta, utan att öka sin onytta (eftersom fritiden är oförändrad), genom att börja arbeta. Utifrån arbetsutbudsteori skulle förväntan vara att alla skulle börja arbeta under sådana förutsättningar. Trots det visar en uppföljning att bara 1,8 procent arbetar.

Det kan finnas olika förklaringar till att så få börjar arbeta; bristande information om jobbstimulansen, sök- och matchningsproblem och så vidare. I den här uppsatsen prövas skillnader i ansträngning genom att anpassa en modell för arbetsutbud till det svenska socialbidragssystemet, och ge bidragstagare möjlighet att lata sig eller skolka i aktiveringen – inspirerat av den etablerade shirking theory – för att utöka sin effektiva fritid.

Studier visar att människor upplever skolk eller lathet som substitut till ledighet. Även om den faktiska fritiden är densamma för den som arbetar och den som är arbetslös men deltar i aktivering, kan skillnader i ansträngning därmed innebära att den effektiva fritiden skiljer sig. När den som kan få jobbstimulans ska börja arbeta innebär det då en minskad effektiv fritid, och därmed en onytta eller upplevd kostnad av arbete.

Försörjningsstödsmottagaren väljer sin ansträngning, som ger upphov till olika mycket onytta beroende på individens färdigheter där den med mer färdigheter har en lägre onytta av arbete eller ansträngning. Om personen arbetar eller inte beror på om den ökade nyttan av att börja arbeta med jobbstimulans överträffar onyttan av den minskade effektiva fritiden av att börja arbeta, givet individens färdigheter.

I uppsatsen undersöks effekten av förändringar i olika variabler – ansträngning, färdighet och jobbstimulans – och jag finner att jobbstimulansen bara påverkar nyttan på marginalen, i jämförelse med stora effekter av ökad ansträngning eller ökade färdigheter. Vidare simuleras vilken ansträngningsnivå som korresponderar med att 1,8 procent arbetar och därmed har större nytta av jobbstimulansen än av den extra effektiva fritiden. Det visar sig att ansträngningen i aktiveringen verkar vara 71,5 procent jämfört ansträngningen på ett jobb. Om jobbstimulansen fördubblas, till en offentligfinansiell kostnad av 100 miljoner SEK, ökar andelen som börjar jobba bara med drygt en procentenhet vid bibehållen ansträngningsnivå.

I uppsatsen beräknar jag även optimal ansträngningsnivå (e, effort) för att alla vid en viss färdighetsnivå ska börja arbeta. Det visar sig att om ansträngningsnivån höjs med knappt 20 procentenheter till 90 procent, skulle andelen som börjar arbeta stiga från 1,8 procent till 51 procent.

Utöver dessa nya tillskott – förklaringsmodeller och resultat – till fältet, innehåller uppsatsen dessutom förslag på empiriska tester av andra förklaringar. För att genomföra simuleringar och kalkyleringar, har en modell över det svenska bidrags- och skattesystemet byggts i Matlab. Även den är att betrakta som ett tillskott.