Att arbeta med försörjningsstöd

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Jag har studerat på min fritid sedan 2011. Mitt huvudämne är nationalekonomi. Liksom i mitt arbete är det svenska bidragssystemet – i synnerhet socialbidragen – mitt specialintresse. Min magisteruppsats undersöker drivkrafterna för arbete genom att använda jobbstimulansen som analysverktyg.

Spencer Bastani, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet och forskare vid Institutet för arbetsmarknad- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), var min handledare.


Sammanfattning

Kommunernas kostnader för bidrag och utanförskap förväntas växa med över 20 procent under kommande år (Prop. 2018/19:1). Flyktinginvandring från framförallt 2015 förväntas till stor del försörjas av kommunerna (Aldén & Hammarstedt, 2016), inte minst eftersom de inte kvalificerar sig till nationella transfereringssystem och resultaten av den statliga etableringen är begränsade.

Ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd kallas det yttersta skyddsnätet för personer som saknar annan försörjning. I takt med att försörjningsstödet mer och mer får karaktären av ett arbetslöshetsbidrag behöver analysen av systemet också ta hänsyn till ekonomiska incitament för arbete. Det finns omfattande studier av hur arbetslöshetsersättningens konstruktion och nivå påverkar arbetsmarknadsutfall. Högre arbetslöshetsersättning har negativ påverkan på årsinkomst och lön i upp till nio år efter inträdet i arbetslöshet (Ek, 2013), samtidigt som optimal utformning behöver ta hänsyn till konjunktur (Mitman & Rabinovich, 2015); en mer generös arbetslöshetsförsäkring i en lågkonjunktur kan förkorta arbetslöshetsperioder (Lalive, Landais, & Zweimüller, 2015).

Försörjningsstödet kan förväntas få mer utrymme i samhällsdebatten, när kommunernas ekonomi pressas av växande bidragskostnader samtidigt som bidragets utformning tillsammans med observerbara obalanser på arbetsmarknaden gör att mycket talar för att det stora tillskottet av lågutbildad arbetskraft, från asylinvandringen, kommer få svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Bidraget sänks för varje intjänad krona för den som tar emot försörjningsstöd, exempelvis om en i hushållet skaffar sig ett arbete. När marginaleffekten är hundraprocentig lönar det sig dåligt att ta ett jobb. Sverige har därför, med inspiration från andra länder, infört en så kallad jobbstimulans[1]; 25 procent av den intjänade nettoinkomsten räknas bort när behovet prövas för de som söker och tar emot försörjningsstöd.

Uppsatsen undersöker en specifik policyåtgärd – jobbstimulansen – utifrån traditionella analysverktyg från nationalekonomisk teori om arbetsutbud. Tidigare forskning om arbetsutbudseffekter av inkomstförändringar (Lundberg & Norell, 2018) skapar en förväntan om att drivkrafter för arbete borde öka för personer som omfattas av jobbstimulansen, och att det därmed borde finnas positiva sysselsättningseffekter. Samtidigt medför jobbstimulansen att gränsen för att vara berättigad försörjningsstöd skjuts uppåt och att det kan vara lönsamt att ha bidragsförsörjning en tid innan jobb. Bidragsberoendet kan därför riskera att öka och förlängas.

Socialstyrelsens uppföljning visar att knappt 2 procent av de som tar emot försörjningsstöd tar del av jobbstimulansen, trots att ungefär 50 procent uppfyller tidsrekvisitet för att vara berättigad (Socialstyrelsen, 2016). Det är med andra ord få av de som tagit emot försörjningsstöd i mer än sex månader som arbetar eller börjar arbeta. Begränsade effekter syns även hos internationella motsvarigheter.

För att undersöka de ekonomiska incitamenten genomförs simuleringar av tre hushållstyper[2]: ensamhushåll (1), ensamstående med två barn (2) och sammanboende med fyra barn (3). För vart och ett av typhushållen presenteras budgetrestriktioner med och utan jobbstimulans, samt marginaleffekt vid olika inkomster med och utan jobbstimulans.

Resultatet visar att den ekonomiska vinsten av att arbeta vid olika inkomstnivåer påverkas markant av jobbstimulansen, samt hur gränsen för när ett hushåll kan få försörjningsstöd skjuts upp på ett sätt som sannolikt kan skapa inlåsningseffekter i bidragsberoendet. Dessutom framträder en brist i FASIT-modellen[3] – jobbstimulansen har beräknats på bruttoinkomst – med direkt påverkan på simuleringar; marginaleffekten är inte konstant 75 procent, utan förändras i relation till skattesystemet. Vid varje given inkomst som kan kombineras med försörjningsstöd blir det dock mer lönsamt att arbeta än att inte arbeta med jobbstimulans.

Arbetsutbudsmodeller bygger på antagandet om att individen väljer sitt arbetsutbud. Vid den extensiva marginalen, det vill säga valet mellan att arbeta eller att inte arbete, beror valet på kostnader för att arbeta jämfört med den ekonomiska vinsten av arbete. Den största kostnaden i modellerna antas ofta vara den förlorade fritiden, men om hela fritiden tas i anspråk av kommunens aktiviteter och monetära kostnader kompenseras av försörjningsstöd så blir kostnaden för att arbeta lägre eller noll (0).

Enligt etablerad arbetsutbudsteori borde då de som har en potentiell arbetsinkomst över bidragsgränsen också arbeta, när övergången från bidrag till arbete inte resulterar i mindre fritid. Särskilt i de fall där det inte ens krävs heltidsarbete för att nå över bidragsinkomsten och man därmed kan få mer fritid av att börja deltidsarbeta. Uppsatsen bidrar med förklaringar till varför betydande effekter på de ekonomiska incitamenten inte omsätts i ökat arbetsutbud. Resultaten stärker antagandet om att traditionella analysverktyg för arbetsutbud förefaller svårtillämpade eller otillräckliga på försörjningsstödet.

Uppsatsen undersöker dessutom ett alternativ till jobbstimulans: rätt att behålla jobbskatteavdraget.

Marginaleffekt vid olika inkomstnivåer, utan och med jobbstimulans samt med rätt till jobbskatteavdrag, för ett hushåll med en vuxen och två barn.

En grund för en ny modell som tar in ansträngning som en variabel introduceras därför som ett kompletterande analysverktyg. Färdigutvecklad ska modellen kunna ta bättre hänsyn till bidragstagares sekventiella beslut, exempelvis att först ta ett lån för att utbilda sig för att sedan skaffa jobb. Ansträngningen som krävs för att bli anställningsbar ses som en kostnad för individen, och behöver inkluderas i analysen. Den övergripande slutsatsen är att den som har sämre förutsättningar kommer behöva anstränga sig mer för att få ett jobb, vilket är en större kostnad och därför kräver större ekonomiska incitament – jämfört med den som har bättre förutsättningar eller sannolikhet att kunna skaffa sig ett jobb.


[1] Med budgetpropositionen för år 2012 (Prop. 2012/13:1) infördes en särskild beräkningsregel i försörjningsstödet. Under året presenterades ett förslag från Socialdepartementet (Ds 2012:26), som bland annat tog sin utgångspunkt i internationella erfarenheter och den tidigare utredningens förslag om en förvärvsstimulans (SOU, 2007:2).

[2] Metoden är huvudsakligen simuleringar på typfall, men använder därtill viss deskriptiv statistik över faktiska utfall. Typfallssimuleringar är en vedertagen metod som bland annat är standard för OECD.

[3] Används bland annat i ESO-rapporten Lönar sig arbete 2.0